I hermelinens spår….

Del 1, Jägarfamiljens hund framför andra….

Att vår ras genomgått stora förändringarde senaste decennierna har med säkerhet inte undgått någon i springervärlden. Hur mycket fick jag själv alldeles tydligt klart för mig när jag plötsligt en dag fick två av spaniellitteraturens svenska klassiker i min hand: Spanielboken, skriven av Marianne Hermelin och utgiven 1966 samt Spaniel och retriever av Göran Hermelin från 1973. Snabbt slängde jag mig över guldklimparna – detta är ju en fest för varje spanielälskare och jag kan verkligen rekommendera alla som är det minsta intresserade av att få lite historiska perspektiv på spanielrasernas utveckling en läsning av dessa om tillfället yppar sig. Mest intressant fann jag Marianne Hermelins mer utförliga bok om de olika spanielraserna, deras skötsel och träning. Mycket var typisk för sin tid och därför främmande för oss idag, gäller särskilt den tidens uppfostrings- och träningsmetoder. Men förutom just detta …Jag brukar aldrig, och då menar jag aldrig, vare sig tycka eller säga att det var bättre förr. Men efter att ha läst vad Marianne Hermelin skriver om springer spanieln är det faktiskt snubblande nära att dessa ord kommer över mina läppar.

Den sunda hunden När Spanielboken kom ut 1966 hade rasen tidigare fört en tynande tillvaro i Sverige men hade nu fått både ett uppsving och stadigt stigande registreringssiffror, ca 100 per år. I boken beskrivs ”En kraftfull, stilig hund med lättskött päls” – och som är frisk: ”Några defekter eller svagheter vidlåder inte den engelska springer spanieln… som förövrigt hör till de få raser som engelska veterinärer förklarat fria från ärftliga sjukdomar”. Hon berättar vidare att ”Aveln har i många generationer baserats på sunda avelsdjur och även om många uppfödare idag uteslutande strävar att få fram vackra utställningshundar är de till största delen angelägna om att behålla rasens sundhet”. Sedan var det detta med jakten. ”Den engelska springer spanieln är mest känd som jägarfamiljens hund framför andra” Hon beskriver en läraktig hund, mån om att göra sitt bästa och som är tillräckligt het i temperamentet för att ha fart och fläkt i söket och som har stor vattenpassion. Bilden på Malva här ovan får illustrera detta

Rasstandarden Den tidens gällande rasstandard finns naturligtvis också med i boken – intressant läsning. När det gäller helhetsintrycket skall springer spanieln ”vara en medelstor hund, proportionerlig och med god resning”. ”Han skall vara stark, byggd för uthållighet och ha livliga rörelser, men får ej på något sätt verka tung eller klumpig”. Man kan också läsa att hanhundens boghöjd skall vara ca 50 cm och tikens ca 47 cm, alltså betydligt lägre än idag. I boken finns också härliga gamla bilder på kända springrar från förr. Bilderna visar nästan uteslutande små och lite lågställda hundar med kort och säkert ruskigt lättskött päls.

Samma hundras? Ur historien träder här fram en sund och allert hund vars exteriör och mentalitet är ett resultat, och faktiskt en förutsättning, för dess funktion och arbetsförmåga. Ett mycket intressant tidsdokument men som även visar hur mycket en ras kan förändras på mindre än en mansålder. När man lagt ifrån sig boken är det inte för inte som man funderar: Är detta verkligen samma hundras som vi har idag? Vad har vi gjort med vår ras? Jag kommer i ett antal inlägg här i bloggen framöver att med utgångspunkt från Hermelins böcker och utifrån mitt eget perspektiv skriva om de förändringar som rasen genomgått och dess konsekvenser. Jag kommer även att försöka se framåt. Mitt nästkommande inlägg kommer att handla om mentaliteten.

Åstorp – ett steg i rätt riktning

Igår var det dags för utställning igen. Som några av er säkert vet så hände det nåt så himla trist i somras när jag var på utställning i Tvååker med Matilda, Fraganza Amadea. Innan vi skulle in i konkurrensen så gick vi en sväng för att Matilda eventuellt behövde slå en drill. När vi gick tillbaka genom stora ringen, som för övrigt var full av hundar och ägare som antagligen varit ute i samma ärende som vi, så blir vi bombarderade av hårda fotbollar som sköts på långt håll. Några ungar höll alltså på och spela fotboll mitt bland hundarna och tränade förmodligen på långskott! Man tror ju inte att det är sant! Så omdömeslöst! Och var fanns föräldrarna??  Matilda blev riktigt rejält rädd när de här projektilerna kom farande på oss helt oförberett från ovan.  Efter det så har hon förknippat utställning med denna oförklarliga fara och den förut så showiga och frimodiga hunden har blivit helt förändrad när vi kommer till en utställning. Matilda är en som en springer skall vara, en relativt ”vek” hund och med ”vek” menar jag en hund som ger sig om den till exempel får en tillrättavisning men som samtidigt har förmågan att lätt skapa minnesbilder och komma ihåg känslor av obehag.  Det här gör den å ena sidan mycket lättlärd, men å andra sidan kan man få problem just med att få hunden att glömma saker som varit obehagliga eller skrämmande. Milda Matilda har för övrigt aldrig upplevt vare sig ett ryck i kopplet eller en höjd röst.

Jag har i sommar åkt på mindre utställningar för att kolla om det var platsen som hon reagerade på. Det har med lämpor varit bättre -men nej – det är hela ”paketet” som hon reagerar på. Nu åkte vi i alla fall till Åstorp i går tillsammans med Sussi och lille Axel.

Den alltid så lösningsinriktade Marika Teir ställde upp och hade lovat att visa henne. Vi tänkte att jag, Marita, säkert var en del i minnesbilden av upplevelsen och att en annan handler skulle kunna lösa upp lite. Med mig, mest som ressällskap till Matilda, hade jag också hennes syster Malva, Fraganza Amorina som alltid skapar  så mycket trygget och positiv energi runt sig.

Jag måste säga att det gick över förväntan och mycket beror på att Marika är så duktig. Jätte mycket tack för detta, du är suverän Marika!  Matilda hade bra fart och svansen var nästan uppe där den skulle vara. Lite spänd vid ”besiktningen” men klart mycket bättre än tidigare. Den här gången blev det ett dock bara ett VG för Tord Lundborg men jag är så nöjd om detta nu är början till att komma tillbaka på banan. Jag har varit så bedrövad!  Här är Matilda:

 

 

 

 

 

Men ressällskapet Malva, som nu förövrigt är rejält ”avpälsad” inför kommande löp fick däremot Excellent och följande fina kritik med sig hem: Mkt välgående med fina proportioner, feminint välformat huvud, vällagd skuldra. Utm. förbröst, välvinklad överarm med fina proportioner, korrekt kors. Välvinklat bakställ. Utm päls.

 

 

 

 

 

Det blev det en jättetrevlig dag med goda vänner runt ringen. Det är också alltid så kul att åka tillsammans med Sussi och naturligtvis hamnade vi som traditionen bjuder i Laxbutiken på hemvägen – det dom serverar där det kallar jag god mat!

Welshar, veteraner och vattenprov

Det har varit mycket att göra den senaste tiden och bloggandet har det inte riktigt blivit tid med.  Men nu vill jag i alla fall berätta om de trevligheter som jag varit med om den sista veckan!  Förra lördagen var jag inbjuden att hålla en jaktintroduktions dag för Welshklubben här i väster. Där träffade jag drygt 10 hundar med entusiastiska ägare. Återigen kan jag bara säga att jag är imponerad av dessa små raskubbar som är så engagerade och aktiva. Det var riktigt trevligt att träffa dessa duktiga och vetgiriga hundägare och jag ser verkligen fram mot att träffa dem igen framöver!

Dagen efter, på söndagen, bar det iväg till Hallands kennelklubbs Valp- och veteranutställning. Den här utställningen brukar vara himla mysig och i år var den dessutom flyttad  till det fina ridhuset i Laholm. Det blev som vanligt en mycket trevlig dag tillsammans med min goda vän Sussi som ställde ut sin lille Axel. Först tänkte jag mest att följa med som resesällskap. När jag hade funderat ett tag så kom jag fram till att det skulle nog vara kul för någon av mina hundar att få följa med så jag anmälde Beata. Senast hon ställdes ut var år 2003 så ni förstår att jag hade inga större förväntningar mer än att bara låta henne få komma ut och se sig om lite. Men jag är väldigt glad att jag tog henne med . Det är så lätt att gamla hundar blir sittande hemma och jag vill att alla mina hundar skall leva rika och upplevelse fyllda liv – det är faktiskt min skyldighet.  Jag lade ner stor möda för att få ordning på hennes svårskötta päls och var riktigt nöjd med den blanka uppenbarelse som kom fram. Det var också domaren Tina Angrell som i sin kritik skrev så här: ”Snart 11-årig tik av utmärkt typ. Feminint huvud med vackert uttryck. Fin hals och resning. Välvinklad fram. Härlig kropp. Stark rygg. Vävinklat bakställ. Rör sig med bra steglängd. Mycket fin kondition för sin ålder”. Min plutta – det var kul att läsa! Beata skötte sig som ett riktigt utställningsproffs och flöt fram i ringen. Hon blev BIR- veteran och jag kan bara konstatera att sällan har väl uttrycket ”late bloomer” på någon varit mer passande. Här en liten bild på henne hemma på trappen:

Sedan tog det timmar innan det var dags för finalerna. Vid det laget hade vi varit på utflykt, ätit och vandrat runt bland ringarna. Beata hade då fått upp vittringen av alla köttbullesmulor och andra smaskigheter som utställarna under dagen lämnat efter sig i ringarna. Som den ”noshund” hon är var det mycket mer prioriterat att med nosen i backen kolla upp detta än att ”flyta fram” i finalringen. Ja…

På hemvägen stannade vi som vanligt till vid Laxbutiken i Heberg och åt en fantastiskt god middag. Det brukar vi göra när det är något som vi vill fira efter en utställning som nu. Ja, i ärlighetenns namn, det gör vi också när vi behöver ha lite tröst efter en mindre lyckad dag… När vi till slut stannade till hemma hos mig för att lasta ur så hände absolut ingenting när vi öppnade burgrinden för att släppa ut Beata. Det enda som hördes där inifrån var någon som drog höga och regäla timmerstockar. Det kändes riktigt hårt att behöva väcka henne ur den djupa slummern för det tar på krafterna för äldre damer att åka på utställning (fråga mig)!

Om det är någon som eventuellt tror att det är enkelt att ordna ett enkelt vattenprov i oktober så kan jag nu ta er ur den villfarelsen. Vi i gänget som nu tränat tillsammans under hösten ville ju få gjort det här provet i år eftersom det som egen provform kommer att försvinna vid årsskiftet. Nu var det alltså snabba ryck som gällde för att få till provet senast i oktober månad eftersom vattenprov i november kan vara vanskligt – känns ju inte helt ok att kanske behöva knacka hål på isen för att pröva hundarna. Men efter hårt arbete och många telfonsamtal var det så dags för provet i fredags. Sju hundar startade och jag vill rikta ett stort tack till vår kommissarie Låtta Bergstrand från SSRK Västra och till vår domare Royne Svensson som hjälpte oss att få till det! Här kommer bild på mig, den stolta mattan, och Malva som just klarat Godkänt Enkelt Vatten.

Och här är en nöjd Helena med sin Olle.

Det är riktigt synd att det enkla vattnet kommer att firsvinna eftersom det trots allt är ett möjligt mål att sträva efter för de flesta spanielägare. För många kommer steget till att göra ett  jaktprov att bli väldigt stort. Jag tycker att det är så trevligt att träna och arbeta tillsamman med spaniels av alla raser. Allt det som finns av  missämja i egna rasen finns inte alls i de här sammanhangen och det är så mycket mer som förenar än skiljer. Det var utifrån dessa goda erfarenheter från många års möten på träningar, kurser och andra aktiviteter med blandade grupper som jag hade en idé om en motion om att vi skall skapa en Spanielklubb – en sån som finns i Norge och Danmark. Tror att detta skulle lösa mycket av de stora bekymmer som finns, inte minst inom ESS. Tyvär har jag nu förstått att motståndet mot detta är enormt! Lägger därför ner motionsskrivandet, tvår mina händer, sörjer utveckling men kommer att fortsätta arbeta för det jag själv tror på i det lilla och i det tysta!

Ja, så var det då det här med begreppet jaktlydnad som jag nu bytt ut mot jaktsamarbete.  Vafför då? Återigen en liknelse från  barn/föräldra världen. Vad vill du helst att ditt barn skall bli? Lydigt? Nej tror inte det, det är säkert så att det inte är det som kommer först. Riktigt lydiga barn kommer att få problem i livet och nog vill man mer för sina barn än passiv lydnad! Min erfarenhet är också att spaniels som är riktigt ”apellplanslydiga” ofta får problem när de skall träna jakt. Här skall de göra saker de inte blivit drillade i och som faktiskt kräver självständigt tänkande, mod och problemlösningsförmåga ute på fältet. Ordet drar åt fel håll och har lydnaden helt ersatt kommunikationen och kontakten kan det bli svårt att få till det samarbete som krävs för ett bra teamwork. Ja, så ser jag det. Vardagslydnad är trots allt något helt annat.

Vila sig i form?

Kan man det? Ja, jag är nu böjd att tro att det faktiskt kan vara så! I söndags, efter min kurs med nybörjarna, var det dags att träna vattenapportering. Det var mina kompisar Helena med sin Olle, Marie med sina fieldar Molly och Sessan, Shirley med Bönan och jag med Malva och vi höll till vid Agnsjöns långa vackra strand. Här kommer lite bilder från denna trevliga eftermiddag, men observera att allvarlig skrytvarning är utfärdad! 

Det var väldigt länge sedan som Malva och jag tränade men nu var det alltså dags! Alla hundarna visade sig vara jätteduktiga och min lilla älskling slog verkligen till och gjorde allt, verkligen allt rätt! Här simmar hon ut mot anden:

Tar ett ordentligt grepp, vänder och simmar lugnt och målmedvetet tillbaka.

Med lugna fina parallella simtag bär det av mot stranden.

Målmedvetet går hon ur vattnet med anden i ett fint, fast och väl paketterat grepp, skakar sig med fortsatt samma fina grepp om andan -utan att ens fundera på att släppa den !

Och så bär det iväg upp mot mattan som står högt upp på stranden – ja, uppe i skogsbrynet! 

Men för att komma fram dit måste hon hoppa över ett kullfallet träd.. men det är alls inga bekymmer. Greppet om anden är fortsatt lika stadigt som tidigare när hon hoppar över trädstammen och kommer fram till mattan för att leverera. 

Ock så blir hon riktigt förstås rejält omklappad,  blir pussad på och får höra att hon helt klart är världsbäst!

De som känner mig på riktigt vet vad jag känner för den här fantastiska hunden! Malva var ju den valp som jag aldrig hittade en valpköpare till som jag kände var god nog åt henne! När så friherrinnan från Stockholm hörde av sig och kunde erbjuda ett toppenliv för Malva insåg jag att det inte fanns några utsäkter kvar mer än att jag inte kunde skiljas från Malva – på grund av kärlek! Malva är one of a kind och, om jag nu får ta i, så nära den perfekta springern i sin personlighet och mentalitet som man överhuvudtaget kan komma! Att få leva med Malva är ett stort previlegium!

Här kommer bilder från apporteringsträningen på de andra härliga hundarna. Först ut är Helenas Olle med fint grepp.

Och här kommer Bönan och Shirley.

Och här är Marie med en av sina fieldar Molly och Sessan.

Alla var som sagt jätteduktiga och jag tror att en bidragande orsak till detta är att de fått tid på sig – att inte ha blivit söndertränade. Så ja – man kan nog vila sig i form!

Nu är jaktlydnadskursen som sagt i full gång! Jättetrevliga deltagare och goa hundar. Det är bra att ha kurs – för mig också- eftersom jag känner att jag måste gå på djupet med vad jag själv verkligen står för och tror på. Jag har lurat länge på några saker och det har nu lett till ett stort BESLUT. Nu skall jag inte längre kalla jaktlydnadskurser eller jaktlydnads-aktiviteter för jaktlydnad utan kallade det för det som det är: Jaktsamarbetskurser och jaktsamarbetsaktiviteter. Vem bryr sig? frågar sig vän av ordning Kanske ingen, men för mig har valören på orden stor betydelse och ordet lydnad i det här sammanhanget drar uppmärksamheten åt helt fel håll. Det här är en stor fråga för mig och om detta tänkte jag skriva några rader här i bloggen imorgon kväll. Så välkommen hit igen om du vill veta hur jag tänker.

Skall sluta dagens inlägg med en bild av en riktig liten goding.

Detta är Sigge, 5 månader och wachtel(allra mest). Sigge är mina grannar Eva och Jimmys hund och jag arbetar med honom som en av mina projekthundar i min utbildning. Den här lille duktiga killen är så god så man kan äta honom med sked!

En berättelse om kärlek och respekt

Tänk så märkligt det är.. En dag är din hund plötsligt gammal och du inser att den dagen nalkas då ni inte längre kommer att vara tillsammans.  Nu är det dags att ha ett överseende med den åldrande hundens alla märkliga egenheter och svagheter som du aldrig trott dig själv om tidigare. Högljudda snarkningar som håller dig vaken på nätterna, det hjälper inte hur mycket du puffar och vänder på snarkaren bredvid dig i sängen, mat fixeringen som leder till hjärtskärande, dödsångest liknande skrik om inte maten kommer fram exakt när och på det sätt som den brukar! För att inte tala om alla små vanor som nu aldrig kan ruckas på det allra minsta. Alltid liten ostbit när mattan skall ha sin smörgås och alltid vara med och smaka på skorpan till kvällsteet. Och ”varför är dörren stängd? Öppna den nu innan jag river huset!” Promenaderna är inte längre så fartfyllda, våghalsiga eller långa medan middagsluren däremot blir desto längre och djupare. Så är det och det finns ingen återvändo.

Men gamla hundar har en gång varit unga och när Amanda, idag 12 år, var ung så var vårt förhållande faktiskt rätt så komplicerat. Hon hade oerhört mycket energi, hon var klipsk, fylld av upptåg och rackartyg. Jag älskade verkligen detta söta lilla energiknippe och hade stora förväntningar men hur sjutton skulle jag hantera all denna energi? Som exempel kan jag berätta att när jag som helt oerfaren i branschen ställde ut henne slutade det oftast med att hon förvandlades till en hal tvål i mina händer och att vi rann ur ringen, utan att kunna bedömas, jag med skammens rodnad på mina kinder. Att jaga joggare och sno grejer från bordet var vardagsrutin! I min frustration var jag ständigt missnöjd, gnällig, arg, gnagde och tjatade medan hon å sin sida var ständigt vild och galen. Ingenting verkade bli rätt! Och det räckte inte med kärlek.

Men en dag kom den – insikten -  och det är den jag vill berätta om för den har kommit att betyda så mycket för mig. Det var inte Amanda som var problemet – det var ju jag! Det var ju jag som inte förstod vad hon sa till mig men nu skulle det bli ändring!

Från den dagen så bestämde jag mig för att i alla lägen först och främst utgå från hundens perspektiv i allt jag gör och säger. Det är mitt ansvar som deras människa att visa den respekten. Jag kan anta hundens perspektiv men min hund kan inta anta mitt! Detta är en insikt som jag ständigt bär med mig i mitt hjärta, väldigt enkelt men också väldigt svårt! Varför gör hunden så här? Hur känner och tänker hunden nu? Vad gör jag för att få hunden att bete sig så här! Hur skall jag ändra mitt beteende för att hunden skall bete sig annorlunda?  

Och med Amanda framför allt: vad var det för klimat som jag skapade kring oss – vi som var de bästa vänner grälade ju ständigt! Det var mycket att tänka igenom men i takt med att jag förändrade mig så förändrades både Amanda och Amandas och min relation. Hundar är generösa och lever i nuet – det har lätt att glömma och förlåta det som varit! Tack och lov – för jag skämdes över bristen på respekt för min hund. 

Så fick jag en harmonisk hund som visste att hon är OK! Och det var viktigt för henne – hon har ju bara mig och jag är hennes värld! Och Amanda fick blomma upp! Hon är en så duktig hund som kan så mycket. Så sent som i våras fick hon vara med som visningshund och imponerade stort på alla genom att visa hur en riktigt snygg jaktinkallning skall gå till! Gammal är äldst, som man säger.

Vi människor och hundar har mycket gemensamt vad gäller våra känsloliv. Man kan ju fundera över hur ett barn till exempel mår som hela tiden blir ovänligt behandlat av ständigt missnöjda föräldrar som gnäller och klagar på att allt barnet gör är fel! Blir barnet mer välartat, lydigt och harmoniskt av detta missnöje? Nä inte, precis så är det! Gäller även hundar!

Men uppfostran då, säger nu vän av ordning?  Uppfostran, ja absolut! Det är inte alls det jag talar om nu. Jag pratar inte heller om problemhundar utan om de ganska välartade vanliga hundar som du och jag träffar på allt som oftast. Jag vill peka på det slentrianmässiga ovänliga gnället och den missnöjda tonen som inte leder någonstans  men som så många tycker är helt naturligt och ett ok sätt att umgås med hundar. Irriterade hundägare som gnäller, skäller för småsaker, tar i hundarna med hårda händer, rycker och sliter i kopplet på sina förvirrade djur! Ovänligheten mal som bakgrundsmusiken i ett varuhus. Hunden lever i en sfär av missnöje, blir allt mer stressad och är ”fel” hela tiden utan möjlighet att få vägledning i positiv riktning. Frågan om uppfostran kräver definitivt sin egen mässa. Men helt kort, hur mycket lyssnar (ditt barn) din hund på dig om du samtidigt utstrålar att (barnet) hunden inte duger egentligen – då kommer du att få uppfostringsproblem!

Självklart? Nja, kanske inte – jag ser tyvärr det här scenariot spelas upp runt omkring mig hela tiden: Jag har till och med bytt plats på en utställning eftersom grannen i tältet bredvid hade ett så tråkigt och respektlöst sätt mot sina hundar som jag bara inte stod ut med. Man får hoppas att det kan förklaras av utställningsstress och att hundarna blir bättre behandlade hemma. Hundar är anpassningsbara och får de inte den kontakt de söker resignerar de till slut. I andra fall så trappas kampen upp, rösten blir bara skarpare, volymen högre och händerna allt hårdare.  Men det kan också gå riktigt illa…Om jag vore hund så skulle jag aldrig vilja ha en ägare som tar ut sin frustration på mig! Då skulle jag nog satsa på att bli en problemhund eller i alla fall skaffa mig helt andra ”intressen”…

 

Jag är glad att jag förstod hur det hela hängde ihop medan Amanda fortfarande var så ung för vi har nu fått många goda och glada år tillsammans.  Det känns bra att kunna tänka tillbaka på detta när den dagen kommer då våra stigar måste skiljas. Nu ligger Amanda här och kikar på mig, blicken är trofast och trygg fast ögonen har blivit skumma. Hörseln är det heller inget vidare ställt med. Men jag förstår ju att hon hör mig eftersom svansen viftar lite när jag böjer mig ner och tyst viskar i hennes öra: Tack, tack för allt du lärt mig och för att jag fick ditt förtroende, min lilla Manda Mandaley, mitt älskade hjärta!

 

 

 

 

 

 

 

Mitt hjärta flödar över…..

Mitt hjärta flödar fullkomligt över av stolthet över mina hundar!! Nu utfärdar jag skrytvarning! I kväll var vi åter upp i lilla skogen för en kort kvällsronda. Jag hade med mig sexpacken (ja, med det menas ”pack” – engelska för flock och så är det de ju sex: Lilleman, Elsa, Clara, Kajsa, Malva och Matilda – inget drickbart alltså.). De äldre damerna brukar få helt egna turer med mattan. Nu var det alltså sexpacken och jag håller alltid hundarna väldigt nära mig när vi är ute den här tiden på året (och dygnet). Och tur var väl det, för cirka 10 meter framför mig ser jag ryggen på en råbock som reser sig ur ett kaprifolbuskage och som nu drar iväg! Lilleman är den som först får vittring, lyfter nosen, skäller till och hoppar iväg, tätt följd av de andra. Själv fipplar jag med att få upp pipan som ju förstås alltid ligger under tröjan i dessa lägen. Upp kommer den i alla fall och jag blåser in med två korta och svisch – hela sexpacken tvärvänder i luften och rusar tillbaka till sin matta!!! Pussgurkor!! Den retningen var verkligen inte att leka med och så när de var hela gänget! Gudomligt bra och beröm i massor!!! Sedan gick vi åt andra hållet, det var bara Clara som tog tre steg tillbaka i bockens riktning och ställde sig och skällde ett par gånger som om hon ville säja: Pass dig, du skall bara veta att vore det inte för att matte så…

Idag har jag förövrigt tränat lite försiktigt med Matilda som blivit alldeles förskräckt över att ställas ut. Hon har ju tidigare varit ett riktigt showfreak men efter Tvååkerutställningarna så är hon som förbytt. Vet inte riktigt vad som skrämt henne mer än att hon fick hårda fotbollar alldeles runt sig när vi var ute för att rasta eftersom barn spelade fotboll på stora planen där folk gick med sina hundar! Nu är det som att börja från början igen och det känns inte så himla kul att åka iväg nästa helg med henne till Gustavsberg när hon inte alls gillar det. Förra helgen var Sussi Wirén och jag i väg på inofficiell utställning, det var Warbergs SK som anordnade den och det var ju alldeles nästgårds. Sussi hade med sig sin lille Axel och jag måste allt säga att hon börjar få till det hela nu!! Själv tänkte jag att det vore bra miljöträning med en lite mindre utställning för Matilda så hon fick också vara med. Måste säga att det är väldigt trevligt med den här typen av utställningar. Alla är glada, gemytliga och avstressade – lite som det var förr även på de större utställningarna. Hur det gick? Matilda tyckte inte att det var kul, men bättre än senast. Tyvär är väl obehaget inte platsbundet utan situationsbundet. Matilda blev i alla fall BIR och BIG2 och Axel blev BIM. Här kommer lite bilder:

Matilda laddar

Fast att ställa upp är inte så kul numera! Men det tycker Axel!

 

 

 

 

 

 

Vadå funktionalitet…?

 Va, vad menar du egentligen med funktionalitet? Fick precis frågan via mail från några uppmärksamma och noggranna läsare av bloggen. Alltså, vad menar jag med funktionalitet i mentalitet, exteriör och i hälsa? Eftersom detta är en av mina hjärtefrågor så måste jag naturligtvis genast,allert och med glädje komplettera vad jag skrivit tidigare. Det hjärtat är fyllt av talar munnen… men vill varna för att det är lite mer komplicerat i mina ögon än vad man vid första anblicken kan tro. För många är naturligtvis det jag skriver här gamla självklarheter – så snälla, ha överseende.

För mig handlar det egentligen om rasstandarden och bara om rasstandarden. Jag anser att allt som står i rasstandarden för engelsk springer spaniel handlar om att beskriva en så optimal hund som möjligt utifrån de funktionella krav som en gång ställdes på rasen. Detta vid en tid då springern var en omtyckt och duktig jakthund vid fågel- och småviltsjakt så väl som den var en god kamrat och familjemedlem. Detta finns kvar efter att den reviderats.

Idag har vi ofta svårt att direkt se sammanhangen eftersom vi lever i en helt annan tid och kultur. Detta gäller även om vi eventuellt deltar i någon form av jaktprövning eftersom det är en rätt konstlad och tillrättalagd situation som dessutom innehåller ett prov-eller tävlingsmoment.

Låt oss nu stället tänka oss en miljö och ett sammanhang där springern ofta används i vardagsjakt eller tillsammans med andra hundar vid större jakter i skarpt läge. Då och först då ser man vad funktionaliteten innebär och vad den betyder. Jag skall inte belasta er med att dra upp varenda skrivning i rasstandarden och koppla den till funktionalitetskravet i jaktsituationen (vilket man faktiskt både kan och bör göra) utan tar i stället bara några mycket tydliga exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med mentaliteten i rasstandarden.

Engelsk springer spaniel är vänlig, gladlynt och lättlärd. Blyghet och aggressivitet är absolut inte önskvärt.

Här har du en hund som skall vara med på noterna, ha lätt att lära, samarbeta och vill inget hellre än att få instruktioner av dig att för att veta hur den skall bete sig. En blyg eller aggressiv hund passar inte alls i det här sammanhanget. Den sociala förmågan och lättillgängligheten gör att den smidigt smälter in i gemenskapen med folk och andra hundar. Den varken bråkar, utmanar eller slåss med de andra hundarna och jakten blir därmed inte lidande. Det är en funktionell mentalitet.

Idag ser vi i utställningsringarna hur hundar med självsäkert hög svansföring och utmanande, kaxig attityd premieras. Det är inte särskilt funktionellt utifrån rasstandarden och i en jaktlig miljö och sammanhang skulle dessa hundar inte fungera.

Några fler exempel där exteriör och mentalitet samverkar. Tex så skall enligt rasstandarden Ögonen vara medelstora och mandel-formade, inte utstående eller insjunkna. Ögonränderna skall vara åtliggande så att ingen bindhinna syns. Uttrycket skall vara vänligt och vaket. Färgen skall vara mörkt hasselnötsbruna. Ljusa ögon är inte önskvärt.

Varför då? Jo, för det första så är ögon med ”rätta formen” lätta att kommunicera med och att ”läsa av” i möte för andra hundar. De kan uttrycka och säga en hel del medan runda, ljusa ögon ger intrycket av att aggressivt och dominant stirra. Inte bra – bråk på gång! Alltså inte en estetisk fråga som man skulle kunna tro utan en fråga om funktion!

Åtliggande ögonkanter är en nödvändighet! Tänk dig en hund med hängande ögonkanter som nu på hösten skall söka igenom fälten där gräs och örter har sina fröer just i hundens ögonhöjd. De nedhängande nedre ögonlocken blir ju som små uppsamlings påsar för allt som är löst i markerna. Inte särskilt funktionellt att behöva skölja ur ögonen på hunden under pågående jakt! Det är förövrigt så att betydligt fler hundar än vad man tror kan ha bekymmer med detta. Med huvudet riktat rakt fram så kan ögonkanterna ligga riktigt snyggt mot ögat men när hunden stoppar näsan i backen kan alltihop ”rinna ner”. Kolla på din hund så får du se. Grova och skinniga hundar har naturligtvis mycket bekymmer med detta.

 Att stora, tunga och välpälsade hundar får bekymmer när de skall hålla för att jobba på fältet en hel dag är väl ganska förståeligt. Det är även uppenbart att en hund som får problem med huden efter att ha varit i vatten flera gånger om dan har ett allvarligt hälsoproblem som inte är så funktionellt i det här sammanhanget.

 Att arbeta för att bevara, främja och utveckla funktionaliteten hos rasen kräver mycket. Det är en ambition som sträcker sig mycket längre än att bara få hundarna att vara duktiga och prestera att bära apporter eller att simma efter änder. Detta handlar om de val vi människor i springervärlden gör nu inför framtiden. Nu finns inte längre den naturliga jaktlig miljön som hundarna till vardags kunde mätas och bedömas i. Nu får vi själva ta på oss det ansvaret och lära oss att se och att analysera det vi ser. Och förstås – om man inte längre anser att funktionskraven som en gång fanns på springern är relevanta idag så är ju det i allra högsta grad en fråga för RAS.