Ett giftigt inlägg

Visst börjar det dra ihop sig till vår nu! Här har vi haft plusgrader ett bra tag och dessutom vågar sig solen fram emellanåt! Bland alla positiva vårtecken finns det ju förstås de som inte är så trevliga – nu talar jag om fästingar – hatobjektet nummer ett på min lista! Allt kan hända i kampen mot odjuren!

Det var en lördag kväll förra sommaren och jag gav hundarna deras kvällsmat. Beata hade för första gången i sitt liv inte alls lust att äta och inte gick det heller att truga henne. Vad var detta? Så började hon darra och skaka. Hon lade sig ner på sängen, fick allt häftigare ryckningar i benen, ögonen försvann bakom ögonlocken och jag kunde inte längre få kontakt med henne.  Alldeles förtvivlad och övertygad om att hon just nu höll på att dö framför ögonen på mig rusade jag till telefonen och ringde Blå Stjärnan. Men, eftersom det var både helg och kväll så gick bara deras telefonsvarare på! Har de fått in akuta fall så svarar de inte alltid, det visste jag. Ringde runt till vart enda akutnummer som jag kunde uppbringa men utan att få en enda kontakt med någon veterinär! Skulle jag lasta in Beata i bilen och på vinst och förlust köra den långa vägen in till Blå Stjärnan, hoppas på att den gamla hunden som låg ensam där bak fortfarande var vid liv när jag kom fram och att det fanns någon där som kunde ta emot oss?  Eller skulle hon somna på min säng där hon låg – ja, så illa var det! Tårarna sprutade ur ögonen på mig och jag borrade ner ansiktet i hennes i hals. Älskade Beata – dö inte ifrån mig! Då kände jag hennes fästinghalsband mot min kind. – Det här skall du inte behöva ha på dig nu, sa jag och tog av henne det. Medan hon låg där i min famn så tyckte jag att hon blev lugnare och att ryckningarna i benen hade dämpats något. Jag bar in henne till soffan där jag lade henne mellan mig och soffryggen. Jag låg och höll hårt om henne och tillsammans levde vi igenom varje skakning och skälvning i hennes kropp medan den ljusa sommarnatten sakta övergick till en ny morgon. Då bar jag in henne till sängen och bredde över henne min morgonrock. Själv lyckades jag somna någon timma för att vid 5-tiden vakna av att någon står och snusar mig i ansiktet – Beata! Där stod hon och snusade på mig och viftade på svansen: Det är dags att vakna nu morsan! Vilken lycka, Beata var som vanligt och nattens fasor var som bortblåsta! Mina blickar föll på hennes fästinghalsband som nu hängde på en garderobsknopp. Kunde det vara halsbandet som var boven i dramat? Jag hade veckan innan detta hände klippt ner Beatas päls rejält, mycket mer än jag någonsin gjort tidigare, eftersom pälsen den sommaren var omöjlig att tackla på vanligt sätt. Kunde det vara så att huden nu fått mycket mer kontakt med giftiga halsbandet än då hon tidigare haft tjock päls emellan? När jag tänkt efter så stämde ju symptomen på nervförgiftning till hundra procent!

sommar 2011 016

Alla mina hundar hade under flera år haft fästinghalsband under hela fästingsäsongen och jag hade varit väldigt nöjd med det. Men, från och med nu så åkte alltså dessa av och efter detta har det bara varit Frontline som gäller!

Men…. ett litet undantag fick jag dock göra och det var Matilda som badats och just varit på utställning och som just en lördag kväll saknade fästingskydd. Hon hade ju mycket päls så hon fick på sig ett halsband över natten till dess att Frontline skulle kunde inhandlas kommande dag.

Ja, så var det då åter lördag kväll och dags att ge hundarna mat. Hör hur det brötar till och är oroligt inne i ”valprummet” där gänget väntade på maten. Jag ser med förskräckelse hur Elsa ostadigt vacklar omkring på stela, spretande ben, faller omkull som Bambi på isen och kan knappt komma på fötter. Dessutom stod hennes ögon ut som stora, stelt stirrande tefat! Vad är detta? Jag tar med henne in i soffan och börjar återigen hysteriskt ringa till Blå Stjärnan.! Den här gången var det tidigare på kvällen och döm om min förvåning – jag får svar! Berättar om hur Elsa mår men har knappt börjat prata förrän Elsa kräks upp mängder av vatten, rakt ner i soffan!

I allt detta vatten ser jag små vita avlånga saker, maskar? Nej, det är små avtuggade bitar av det fästinghalsband som Matilda haft på sig!! Du milde! Elsa, vad har du gjort! Vid det här laget var jag luttrad men att tugga i sig ett fästinghalsband- det var riktigt illa! Nu gällde det att åka i ilfart till Blå Stjärnan. För att göra det hela ännu värre så var vädret denna lördagskväll det värsta på hela den sommaren. Orkanvindar och regn som samlades som smärre sjöar på vägen! Kom i alla fall helskinnad fram efter att ha stannat ett par gånger för att kolla att Elsa fortfarande fanns med mig!

Jodå, hon fanns kvar och när vi väl kom fram på Blå Stjärnans parkering så hade de allra värsta spasmerna avtagit och precis när jag skall lyfta ur henne ur bilen så kommer också knäppet till fästinghalsbandet upp! Vi var ju väntade så vi kom in direkt. Hon hade troligen kräkts upp alla bitar av halsbandet så hon fick flytande kol och (tror jag) steroider. Elsa fick vara kvar över natten för observation fast jag måste säja att det var en ganska pigg hund som jag lämnade kvar. När jag hämtade henne på söndagen var hon sitt gamla vanliga jag medan jag själv blev jag drygt ett par tusen kronor fattigare på det här äventyret.

sommar 2011 126

Visst är det märkligt att det kunde bli så här två helger efter varandra när jag aldrig tidigare haft minsta bekymmer med gifthalsbanden. Detta var en bitter lärdom och aldrig mer kommer några gifthalsband in i mitt hus! Basta!

Om du nu undrar hur det gick med soffan så kan jag ge lugnande besked. En soffas liv kan ju delas in i två olika stadier. Det första stadiet är när den fortfarande är ny och därför alltid är övertäckt med plädar, överkast, skynken och annat som skyddar den. Det andra stadiet är när soffan blivit gammal och ful och därför alltid är övertäckt med plädar, överkast, skynken och annat som skyddar den, nu för omvärldens blickar. Mellan dessa två perioder kan det undantagsvis finnas stunder då den får komma fram i all sin glans, men detta är under mycket korta stunder. Vad gäller min soffa så klarade den sig hyfsat bra från Elsas vattenkaskader när dessa väl torkats upp men eftersom den sedan länge befinner sig i stadie två så jag tar faktiskt detta med ro!

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet…

…skrev poeten Stig Johansson. Har ofta tänkt på denna aforism under de senaste åren. För en dag så stod den där alldeles framför mig: stor, mörk och förlamande – den så kallade Väggen. Och jag gick rätt in i den! Fanns alla tecken som tänkas kunde på vart jag var på väg efter några tuffa år.  Andra såg men inte jag. Man kan verkligen fråga sig vad man gör med sitt liv när man skruvar lite till och lite till – tills det inte finns mer att krama fram! Har nu kommit igång igen och ja, jag har lärt mig min läxa! Är så tacksam för att jag haft mina hundar som gett mig sådan glädje och styrka i bedrövelsen och som alltid varit min högsta prioritet!

Att uppdatera sin blogg har dock inte varit högst upp på prioriteringslistan. Men nu skall nya tag tas! Fast tyvärr måste jag nog börja med mer bedrövelse. Känns bra att få berätta även om jag förstår att du kanske tycker jag är lite galen. Får ta det. Gillar du inte att läsa om sorgliga saker så fortsätt inte.

Under loppet av 16 månader har jag nu fått ta farväl av tre av mina hundar. I september för ett och ett halvt år sedan fick Clara, Trollängens Snow Cloud, somna in. Kände på något oförklarligt sätt att allt inte stod rätt till och eftersom hon var grumlig i ögonen så ögonlyste jag henne. Nej, det var inte PRA utan bakre polär katarakt som nog satt ner hennes syn. Men det var något annat också så jag bokade tid hos veterinären. Men innan vi hunnit komma dit vaknade jag en natt av att hon hade fruktansvärt ont i magen. Satte igång hela magsjukeprogrammet men då hon inte blev bättre så var det akut till veterinären och där hon fick stanna. Kanske hade hon satt i sig något hon hittat ute i markerna, vem vet, men det fanns inga tecken på förgiftning. De vita blodkropparna rusade i höjden och de röda bara sjönk. Mängder av prover togs men gav ingen förklaring. Hon öppnades för att se om något organ var inflammerat eller infekterat men det gav inget heller. Oförklarligt. Hon kunde inte äta och svarade inte alls på behandlingen utan blev bara sämre och sämre. Till slut fanns inget mer att göra och hon fick somna in i min famn. En vecka efter att hon var borta kom svar på ett prov som tagits på hennes tarmslemhinna som visade att den var död – tarmslemhinnan var DÖD!

Jag var helt förtvivlad över att mista Clara! Riktigt gamla hundar förlorar man lite varje dag men Clara var bara åtta år och full av liv! Saknar denna galenpanna så det gör ont varje dag men vet att hon finns med mig!

 

Clara

Vid den här tiden för ett år sedan så blev Beata, Goldmoore’s Elisabeth Arden dålig. Rejäla urinvägsinfektioner som följdes av att hon inte längre ville äta. Det visade sig att hon hade njursvikt och fick därför äta specialfoder. Detta gillade hon inte alls och det var med förtvivlan i hjärtat som jag fick truga i henne maten. Plötsligt såg jag att hon blivit så gammal och svag. När infektionerna återkom under hösten förstod jag att vi kommit till vägs ände och att det var dags att ta farväl. Beata var hunden med nio liv men nu fanns det inga kvar. Beata blev tolv och ett halvt år och har en så stor och alldeles speciell plats i mitt hjärta!sommar 2011 085

Nu var det bara Amanda, Rowntree Judge Judy kvar av radarparet Amanda – Beata men med fjorton och ett halvt år på nacken så tog åldern till slut ut sin rätt. Jag tycker trots allt att det är fantastiskt att den lilla tjejen har kunnat springa omkring fram tills nu med sina D/E-höfter!  Det är så fascinerande att se hur den gamla hunden är så lik den åldrande människan. Amanda var min allra första springer och jag har så oerhört mycket att vara henne tacksam för! Det blir så förfärligt tomt utan henne!

Askan efter alla mina hundar skall grävas ner i vitsippslunden här hemma när jag känner mig färdig att släppa taget. Där ligger redan Lovisa och det är en plats där hundarna har lekt och levt rövare genom åren och jag vill ha dem nära mig!

Mycket sorg men det har också kommit in en ljusstråle i flocken.  Det är lilla Siska, Lizziardh’s Aberlour men om mitt lilla Strössel återkommer jag.

Ett hundliv är så kort… alla dessa dagar som kom och gick…

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

I hermelinens spår….

Del 1, Jägarfamiljens hund framför andra….

Att vår ras genomgått stora förändringarde senaste decennierna har med säkerhet inte undgått någon i springervärlden. Hur mycket fick jag själv alldeles tydligt klart för mig när jag plötsligt en dag fick två av spaniellitteraturens svenska klassiker i min hand: Spanielboken, skriven av Marianne Hermelin och utgiven 1966 samt Spaniel och retriever av Göran Hermelin från 1973. Snabbt slängde jag mig över guldklimparna – detta är ju en fest för varje spanielälskare och jag kan verkligen rekommendera alla som är det minsta intresserade av att få lite historiska perspektiv på spanielrasernas utveckling en läsning av dessa om tillfället yppar sig. Mest intressant fann jag Marianne Hermelins mer utförliga bok om de olika spanielraserna, deras skötsel och träning. Mycket var typisk för sin tid och därför främmande för oss idag, gäller särskilt den tidens uppfostrings- och träningsmetoder. Men förutom just detta …Jag brukar aldrig, och då menar jag aldrig, vare sig tycka eller säga att det var bättre förr. Men efter att ha läst vad Marianne Hermelin skriver om springer spanieln är det faktiskt snubblande nära att dessa ord kommer över mina läppar.

Den sunda hunden När Spanielboken kom ut 1966 hade rasen tidigare fört en tynande tillvaro i Sverige men hade nu fått både ett uppsving och stadigt stigande registreringssiffror, ca 100 per år. I boken beskrivs ”En kraftfull, stilig hund med lättskött päls” – och som är frisk: ”Några defekter eller svagheter vidlåder inte den engelska springer spanieln… som förövrigt hör till de få raser som engelska veterinärer förklarat fria från ärftliga sjukdomar”. Hon berättar vidare att ”Aveln har i många generationer baserats på sunda avelsdjur och även om många uppfödare idag uteslutande strävar att få fram vackra utställningshundar är de till största delen angelägna om att behålla rasens sundhet”. Sedan var det detta med jakten. ”Den engelska springer spanieln är mest känd som jägarfamiljens hund framför andra” Hon beskriver en läraktig hund, mån om att göra sitt bästa och som är tillräckligt het i temperamentet för att ha fart och fläkt i söket och som har stor vattenpassion. Bilden på Malva här ovan får illustrera detta

Rasstandarden Den tidens gällande rasstandard finns naturligtvis också med i boken – intressant läsning. När det gäller helhetsintrycket skall springer spanieln ”vara en medelstor hund, proportionerlig och med god resning”. ”Han skall vara stark, byggd för uthållighet och ha livliga rörelser, men får ej på något sätt verka tung eller klumpig”. Man kan också läsa att hanhundens boghöjd skall vara ca 50 cm och tikens ca 47 cm, alltså betydligt lägre än idag. I boken finns också härliga gamla bilder på kända springrar från förr. Bilderna visar nästan uteslutande små och lite lågställda hundar med kort och säkert ruskigt lättskött päls.

Samma hundras? Ur historien träder här fram en sund och allert hund vars exteriör och mentalitet är ett resultat, och faktiskt en förutsättning, för dess funktion och arbetsförmåga. Ett mycket intressant tidsdokument men som även visar hur mycket en ras kan förändras på mindre än en mansålder. När man lagt ifrån sig boken är det inte för inte som man funderar: Är detta verkligen samma hundras som vi har idag? Vad har vi gjort med vår ras? Jag kommer i ett antal inlägg här i bloggen framöver att med utgångspunkt från Hermelins böcker och utifrån mitt eget perspektiv skriva om de förändringar som rasen genomgått och dess konsekvenser. Jag kommer även att försöka se framåt. Mitt nästkommande inlägg kommer att handla om mentaliteten.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Åstorp – ett steg i rätt riktning

Igår var det dags för utställning igen. Som några av er säkert vet så hände det nåt så himla trist i somras när jag var på utställning i Tvååker med Matilda, Fraganza Amadea. Innan vi skulle in i konkurrensen så gick vi en sväng för att Matilda eventuellt behövde slå en drill. När vi gick tillbaka genom stora ringen, som för övrigt var full av hundar och ägare som antagligen varit ute i samma ärende som vi, så blir vi bombarderade av hårda fotbollar som sköts på långt håll. Några ungar höll alltså på och spela fotboll mitt bland hundarna och tränade förmodligen på långskott! Man tror ju inte att det är sant! Så omdömeslöst! Och var fanns föräldrarna??  Matilda blev riktigt rejält rädd när de här projektilerna kom farande på oss helt oförberett från ovan.  Efter det så har hon förknippat utställning med denna oförklarliga fara och den förut så showiga och frimodiga hunden har blivit helt förändrad när vi kommer till en utställning. Matilda är en som en springer skall vara, en relativt ”vek” hund och med ”vek” menar jag en hund som ger sig om den till exempel får en tillrättavisning men som samtidigt har förmågan att lätt skapa minnesbilder och komma ihåg känslor av obehag.  Det här gör den å ena sidan mycket lättlärd, men å andra sidan kan man få problem just med att få hunden att glömma saker som varit obehagliga eller skrämmande. Milda Matilda har för övrigt aldrig upplevt vare sig ett ryck i kopplet eller en höjd röst.

Jag har i sommar åkt på mindre utställningar för att kolla om det var platsen som hon reagerade på. Det har med lämpor varit bättre -men nej – det är hela ”paketet” som hon reagerar på. Nu åkte vi i alla fall till Åstorp i går tillsammans med Sussi och lille Axel.

Den alltid så lösningsinriktade Marika Teir ställde upp och hade lovat att visa henne. Vi tänkte att jag, Marita, säkert var en del i minnesbilden av upplevelsen och att en annan handler skulle kunna lösa upp lite. Med mig, mest som ressällskap till Matilda, hade jag också hennes syster Malva, Fraganza Amorina som alltid skapar  så mycket trygget och positiv energi runt sig.

Jag måste säga att det gick över förväntan och mycket beror på att Marika är så duktig. Jätte mycket tack för detta, du är suverän Marika!  Matilda hade bra fart och svansen var nästan uppe där den skulle vara. Lite spänd vid ”besiktningen” men klart mycket bättre än tidigare. Den här gången blev det ett dock bara ett VG för Tord Lundborg men jag är så nöjd om detta nu är början till att komma tillbaka på banan. Jag har varit så bedrövad!  Här är Matilda:

 

 

 

 

 

Men ressällskapet Malva, som nu förövrigt är rejält ”avpälsad” inför kommande löp fick däremot Excellent och följande fina kritik med sig hem: Mkt välgående med fina proportioner, feminint välformat huvud, vällagd skuldra. Utm. förbröst, välvinklad överarm med fina proportioner, korrekt kors. Välvinklat bakställ. Utm päls.

 

 

 

 

 

Det blev det en jättetrevlig dag med goda vänner runt ringen. Det är också alltid så kul att åka tillsammans med Sussi och naturligtvis hamnade vi som traditionen bjuder i Laxbutiken på hemvägen – det dom serverar där det kallar jag god mat!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Welshar, veteraner och vattenprov

Det har varit mycket att göra den senaste tiden och bloggandet har det inte riktigt blivit tid med.  Men nu vill jag i alla fall berätta om de trevligheter som jag varit med om den sista veckan!  Förra lördagen var jag inbjuden att hålla en jaktintroduktions dag för Welshklubben här i väster. Där träffade jag drygt 10 hundar med entusiastiska ägare. Återigen kan jag bara säga att jag är imponerad av dessa små raskubbar som är så engagerade och aktiva. Det var riktigt trevligt att träffa dessa duktiga och vetgiriga hundägare och jag ser verkligen fram mot att träffa dem igen framöver!

Dagen efter, på söndagen, bar det iväg till Hallands kennelklubbs Valp- och veteranutställning. Den här utställningen brukar vara himla mysig och i år var den dessutom flyttad  till det fina ridhuset i Laholm. Det blev som vanligt en mycket trevlig dag tillsammans med min goda vän Sussi som ställde ut sin lille Axel. Först tänkte jag mest att följa med som resesällskap. När jag hade funderat ett tag så kom jag fram till att det skulle nog vara kul för någon av mina hundar att få följa med så jag anmälde Beata. Senast hon ställdes ut var år 2003 så ni förstår att jag hade inga större förväntningar mer än att bara låta henne få komma ut och se sig om lite. Men jag är väldigt glad att jag tog henne med . Det är så lätt att gamla hundar blir sittande hemma och jag vill att alla mina hundar skall leva rika och upplevelse fyllda liv – det är faktiskt min skyldighet.  Jag lade ner stor möda för att få ordning på hennes svårskötta päls och var riktigt nöjd med den blanka uppenbarelse som kom fram. Det var också domaren Tina Angrell som i sin kritik skrev så här: ”Snart 11-årig tik av utmärkt typ. Feminint huvud med vackert uttryck. Fin hals och resning. Välvinklad fram. Härlig kropp. Stark rygg. Vävinklat bakställ. Rör sig med bra steglängd. Mycket fin kondition för sin ålder”. Min plutta – det var kul att läsa! Beata skötte sig som ett riktigt utställningsproffs och flöt fram i ringen. Hon blev BIR- veteran och jag kan bara konstatera att sällan har väl uttrycket ”late bloomer” på någon varit mer passande. Här en liten bild på henne hemma på trappen:

Sedan tog det timmar innan det var dags för finalerna. Vid det laget hade vi varit på utflykt, ätit och vandrat runt bland ringarna. Beata hade då fått upp vittringen av alla köttbullesmulor och andra smaskigheter som utställarna under dagen lämnat efter sig i ringarna. Som den ”noshund” hon är var det mycket mer prioriterat att med nosen i backen kolla upp detta än att ”flyta fram” i finalringen. Ja…

På hemvägen stannade vi som vanligt till vid Laxbutiken i Heberg och åt en fantastiskt god middag. Det brukar vi göra när det är något som vi vill fira efter en utställning som nu. Ja, i ärlighetenns namn, det gör vi också när vi behöver ha lite tröst efter en mindre lyckad dag… När vi till slut stannade till hemma hos mig för att lasta ur så hände absolut ingenting när vi öppnade burgrinden för att släppa ut Beata. Det enda som hördes där inifrån var någon som drog höga och regäla timmerstockar. Det kändes riktigt hårt att behöva väcka henne ur den djupa slummern för det tar på krafterna för äldre damer att åka på utställning (fråga mig)!

Om det är någon som eventuellt tror att det är enkelt att ordna ett enkelt vattenprov i oktober så kan jag nu ta er ur den villfarelsen. Vi i gänget som nu tränat tillsammans under hösten ville ju få gjort det här provet i år eftersom det som egen provform kommer att försvinna vid årsskiftet. Nu var det alltså snabba ryck som gällde för att få till provet senast i oktober månad eftersom vattenprov i november kan vara vanskligt – känns ju inte helt ok att kanske behöva knacka hål på isen för att pröva hundarna. Men efter hårt arbete och många telfonsamtal var det så dags för provet i fredags. Sju hundar startade och jag vill rikta ett stort tack till vår kommissarie Låtta Bergstrand från SSRK Västra och till vår domare Royne Svensson som hjälpte oss att få till det! Här kommer bild på mig, den stolta mattan, och Malva som just klarat Godkänt Enkelt Vatten.

Och här är en nöjd Helena med sin Olle.

Det är riktigt synd att det enkla vattnet kommer att firsvinna eftersom det trots allt är ett möjligt mål att sträva efter för de flesta spanielägare. För många kommer steget till att göra ett  jaktprov att bli väldigt stort. Jag tycker att det är så trevligt att träna och arbeta tillsamman med spaniels av alla raser. Allt det som finns av  missämja i egna rasen finns inte alls i de här sammanhangen och det är så mycket mer som förenar än skiljer. Det var utifrån dessa goda erfarenheter från många års möten på träningar, kurser och andra aktiviteter med blandade grupper som jag hade en idé om en motion om att vi skall skapa en Spanielklubb – en sån som finns i Norge och Danmark. Tror att detta skulle lösa mycket av de stora bekymmer som finns, inte minst inom ESS. Tyvär har jag nu förstått att motståndet mot detta är enormt! Lägger därför ner motionsskrivandet, tvår mina händer, sörjer utveckling men kommer att fortsätta arbeta för det jag själv tror på i det lilla och i det tysta!

Ja, så var det då det här med begreppet jaktlydnad som jag nu bytt ut mot jaktsamarbete.  Vafför då? Återigen en liknelse från  barn/föräldra världen. Vad vill du helst att ditt barn skall bli? Lydigt? Nej tror inte det, det är säkert så att det inte är det som kommer först. Riktigt lydiga barn kommer att få problem i livet och nog vill man mer för sina barn än passiv lydnad! Min erfarenhet är också att spaniels som är riktigt ”apellplanslydiga” ofta får problem när de skall träna jakt. Här skall de göra saker de inte blivit drillade i och som faktiskt kräver självständigt tänkande, mod och problemlösningsförmåga ute på fältet. Ordet drar åt fel håll och har lydnaden helt ersatt kommunikationen och kontakten kan det bli svårt att få till det samarbete som krävs för ett bra teamwork. Ja, så ser jag det. Vardagslydnad är trots allt något helt annat.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vila sig i form?

Kan man det? Ja, jag är nu böjd att tro att det faktiskt kan vara så! I söndags, efter min kurs med nybörjarna, var det dags att träna vattenapportering. Det var mina kompisar Helena med sin Olle, Marie med sina fieldar Molly och Sessan, Shirley med Bönan och jag med Malva och vi höll till vid Agnsjöns långa vackra strand. Här kommer lite bilder från denna trevliga eftermiddag, men observera att allvarlig skrytvarning är utfärdad! 

Det var väldigt länge sedan som Malva och jag tränade men nu var det alltså dags! Alla hundarna visade sig vara jätteduktiga och min lilla älskling slog verkligen till och gjorde allt, verkligen allt rätt! Här simmar hon ut mot anden:

Tar ett ordentligt grepp, vänder och simmar lugnt och målmedvetet tillbaka.

Med lugna fina parallella simtag bär det av mot stranden.

Målmedvetet går hon ur vattnet med anden i ett fint, fast och väl paketterat grepp, skakar sig med fortsatt samma fina grepp om andan -utan att ens fundera på att släppa den !

Och så bär det iväg upp mot mattan som står högt upp på stranden – ja, uppe i skogsbrynet! 

Men för att komma fram dit måste hon hoppa över ett kullfallet träd.. men det är alls inga bekymmer. Greppet om anden är fortsatt lika stadigt som tidigare när hon hoppar över trädstammen och kommer fram till mattan för att leverera. 

Ock så blir hon riktigt förstås rejält omklappad,  blir pussad på och får höra att hon helt klart är världsbäst!

De som känner mig på riktigt vet vad jag känner för den här fantastiska hunden! Malva var ju den valp som jag aldrig hittade en valpköpare till som jag kände var god nog åt henne! När så friherrinnan från Stockholm hörde av sig och kunde erbjuda ett toppenliv för Malva insåg jag att det inte fanns några utsäkter kvar mer än att jag inte kunde skiljas från Malva – på grund av kärlek! Malva är one of a kind och, om jag nu får ta i, så nära den perfekta springern i sin personlighet och mentalitet som man överhuvudtaget kan komma! Att få leva med Malva är ett stort previlegium!

Här kommer bilder från apporteringsträningen på de andra härliga hundarna. Först ut är Helenas Olle med fint grepp.

Och här kommer Bönan och Shirley.

Och här är Marie med en av sina fieldar Molly och Sessan.

Alla var som sagt jätteduktiga och jag tror att en bidragande orsak till detta är att de fått tid på sig – att inte ha blivit söndertränade. Så ja – man kan nog vila sig i form!

Nu är jaktlydnadskursen som sagt i full gång! Jättetrevliga deltagare och goa hundar. Det är bra att ha kurs – för mig också- eftersom jag känner att jag måste gå på djupet med vad jag själv verkligen står för och tror på. Jag har lurat länge på några saker och det har nu lett till ett stort BESLUT. Nu skall jag inte längre kalla jaktlydnadskurser eller jaktlydnads-aktiviteter för jaktlydnad utan kallade det för det som det är: Jaktsamarbetskurser och jaktsamarbetsaktiviteter. Vem bryr sig? frågar sig vän av ordning Kanske ingen, men för mig har valören på orden stor betydelse och ordet lydnad i det här sammanhanget drar uppmärksamheten åt helt fel håll. Det här är en stor fråga för mig och om detta tänkte jag skriva några rader här i bloggen imorgon kväll. Så välkommen hit igen om du vill veta hur jag tänker.

Skall sluta dagens inlägg med en bild av en riktig liten goding.

Detta är Sigge, 5 månader och wachtel(allra mest). Sigge är mina grannar Eva och Jimmys hund och jag arbetar med honom som en av mina projekthundar i min utbildning. Den här lille duktiga killen är så god så man kan äta honom med sked!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En berättelse om kärlek och respekt

Tänk så märkligt det är.. En dag är din hund plötsligt gammal och du inser att den dagen nalkas då ni inte längre kommer att vara tillsammans.  Nu är det dags att ha ett överseende med den åldrande hundens alla märkliga egenheter och svagheter som du aldrig trott dig själv om tidigare. Högljudda snarkningar som håller dig vaken på nätterna, det hjälper inte hur mycket du puffar och vänder på snarkaren bredvid dig i sängen, mat fixeringen som leder till hjärtskärande, dödsångest liknande skrik om inte maten kommer fram exakt när och på det sätt som den brukar! För att inte tala om alla små vanor som nu aldrig kan ruckas på det allra minsta. Alltid liten ostbit när mattan skall ha sin smörgås och alltid vara med och smaka på skorpan till kvällsteet. Och ”varför är dörren stängd? Öppna den nu innan jag river huset!” Promenaderna är inte längre så fartfyllda, våghalsiga eller långa medan middagsluren däremot blir desto längre och djupare. Så är det och det finns ingen återvändo.

Men gamla hundar har en gång varit unga och när Amanda, idag 12 år, var ung så var vårt förhållande faktiskt rätt så komplicerat. Hon hade oerhört mycket energi, hon var klipsk, fylld av upptåg och rackartyg. Jag älskade verkligen detta söta lilla energiknippe och hade stora förväntningar men hur sjutton skulle jag hantera all denna energi? Som exempel kan jag berätta att när jag som helt oerfaren i branschen ställde ut henne slutade det oftast med att hon förvandlades till en hal tvål i mina händer och att vi rann ur ringen, utan att kunna bedömas, jag med skammens rodnad på mina kinder. Att jaga joggare och sno grejer från bordet var vardagsrutin! I min frustration var jag ständigt missnöjd, gnällig, arg, gnagde och tjatade medan hon å sin sida var ständigt vild och galen. Ingenting verkade bli rätt! Och det räckte inte med kärlek.

Men en dag kom den – insikten –  och det är den jag vill berätta om för den har kommit att betyda så mycket för mig. Det var inte Amanda som var problemet – det var ju jag! Det var ju jag som inte förstod vad hon sa till mig men nu skulle det bli ändring!

Från den dagen så bestämde jag mig för att i alla lägen först och främst utgå från hundens perspektiv i allt jag gör och säger. Det är mitt ansvar som deras människa att visa den respekten. Jag kan anta hundens perspektiv men min hund kan inta anta mitt! Detta är en insikt som jag ständigt bär med mig i mitt hjärta, väldigt enkelt men också väldigt svårt! Varför gör hunden så här? Hur känner och tänker hunden nu? Vad gör jag för att få hunden att bete sig så här! Hur skall jag ändra mitt beteende för att hunden skall bete sig annorlunda?  

Och med Amanda framför allt: vad var det för klimat som jag skapade kring oss – vi som var de bästa vänner grälade ju ständigt! Det var mycket att tänka igenom men i takt med att jag förändrade mig så förändrades både Amanda och Amandas och min relation. Hundar är generösa och lever i nuet – det har lätt att glömma och förlåta det som varit! Tack och lov – för jag skämdes över bristen på respekt för min hund. 

Så fick jag en harmonisk hund som visste att hon är OK! Och det var viktigt för henne – hon har ju bara mig och jag är hennes värld! Och Amanda fick blomma upp! Hon är en så duktig hund som kan så mycket. Så sent som i våras fick hon vara med som visningshund och imponerade stort på alla genom att visa hur en riktigt snygg jaktinkallning skall gå till! Gammal är äldst, som man säger.

Vi människor och hundar har mycket gemensamt vad gäller våra känsloliv. Man kan ju fundera över hur ett barn till exempel mår som hela tiden blir ovänligt behandlat av ständigt missnöjda föräldrar som gnäller och klagar på att allt barnet gör är fel! Blir barnet mer välartat, lydigt och harmoniskt av detta missnöje? Nä inte, precis så är det! Gäller även hundar!

Men uppfostran då, säger nu vän av ordning?  Uppfostran, ja absolut! Det är inte alls det jag talar om nu. Jag pratar inte heller om problemhundar utan om de ganska välartade vanliga hundar som du och jag träffar på allt som oftast. Jag vill peka på det slentrianmässiga ovänliga gnället och den missnöjda tonen som inte leder någonstans  men som så många tycker är helt naturligt och ett ok sätt att umgås med hundar. Irriterade hundägare som gnäller, skäller för småsaker, tar i hundarna med hårda händer, rycker och sliter i kopplet på sina förvirrade djur! Ovänligheten mal som bakgrundsmusiken i ett varuhus. Hunden lever i en sfär av missnöje, blir allt mer stressad och är ”fel” hela tiden utan möjlighet att få vägledning i positiv riktning. Frågan om uppfostran kräver definitivt sin egen mässa. Men helt kort, hur mycket lyssnar (ditt barn) din hund på dig om du samtidigt utstrålar att (barnet) hunden inte duger egentligen – då kommer du att få uppfostringsproblem!

Självklart? Nja, kanske inte – jag ser tyvärr det här scenariot spelas upp runt omkring mig hela tiden: Jag har till och med bytt plats på en utställning eftersom grannen i tältet bredvid hade ett så tråkigt och respektlöst sätt mot sina hundar som jag bara inte stod ut med. Man får hoppas att det kan förklaras av utställningsstress och att hundarna blir bättre behandlade hemma. Hundar är anpassningsbara och får de inte den kontakt de söker resignerar de till slut. I andra fall så trappas kampen upp, rösten blir bara skarpare, volymen högre och händerna allt hårdare.  Men det kan också gå riktigt illa…Om jag vore hund så skulle jag aldrig vilja ha en ägare som tar ut sin frustration på mig! Då skulle jag nog satsa på att bli en problemhund eller i alla fall skaffa mig helt andra ”intressen”…

 

Jag är glad att jag förstod hur det hela hängde ihop medan Amanda fortfarande var så ung för vi har nu fått många goda och glada år tillsammans.  Det känns bra att kunna tänka tillbaka på detta när den dagen kommer då våra stigar måste skiljas. Nu ligger Amanda här och kikar på mig, blicken är trofast och trygg fast ögonen har blivit skumma. Hörseln är det heller inget vidare ställt med. Men jag förstår ju att hon hör mig eftersom svansen viftar lite när jag böjer mig ner och tyst viskar i hennes öra: Tack, tack för allt du lärt mig och för att jag fick ditt förtroende, min lilla Manda Mandaley, mitt älskade hjärta!

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar