Vadå funktionalitet…?

 Va, vad menar du egentligen med funktionalitet? Fick precis frågan via mail från några uppmärksamma och noggranna läsare av bloggen. Alltså, vad menar jag med funktionalitet i mentalitet, exteriör och i hälsa? Eftersom detta är en av mina hjärtefrågor så måste jag naturligtvis genast,allert och med glädje komplettera vad jag skrivit tidigare. Det hjärtat är fyllt av talar munnen… men vill varna för att det är lite mer komplicerat i mina ögon än vad man vid första anblicken kan tro. För många är naturligtvis det jag skriver här gamla självklarheter – så snälla, ha överseende.

För mig handlar det egentligen om rasstandarden och bara om rasstandarden. Jag anser att allt som står i rasstandarden för engelsk springer spaniel handlar om att beskriva en så optimal hund som möjligt utifrån de funktionella krav som en gång ställdes på rasen. Detta vid en tid då springern var en omtyckt och duktig jakthund vid fågel- och småviltsjakt så väl som den var en god kamrat och familjemedlem. Detta finns kvar efter att den reviderats.

Idag har vi ofta svårt att direkt se sammanhangen eftersom vi lever i en helt annan tid och kultur. Detta gäller även om vi eventuellt deltar i någon form av jaktprövning eftersom det är en rätt konstlad och tillrättalagd situation som dessutom innehåller ett prov-eller tävlingsmoment.

Låt oss nu stället tänka oss en miljö och ett sammanhang där springern ofta används i vardagsjakt eller tillsammans med andra hundar vid större jakter i skarpt läge. Då och först då ser man vad funktionaliteten innebär och vad den betyder. Jag skall inte belasta er med att dra upp varenda skrivning i rasstandarden och koppla den till funktionalitetskravet i jaktsituationen (vilket man faktiskt både kan och bör göra) utan tar i stället bara några mycket tydliga exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med mentaliteten i rasstandarden.

Engelsk springer spaniel är vänlig, gladlynt och lättlärd. Blyghet och aggressivitet är absolut inte önskvärt.

Här har du en hund som skall vara med på noterna, ha lätt att lära, samarbeta och vill inget hellre än att få instruktioner av dig att för att veta hur den skall bete sig. En blyg eller aggressiv hund passar inte alls i det här sammanhanget. Den sociala förmågan och lättillgängligheten gör att den smidigt smälter in i gemenskapen med folk och andra hundar. Den varken bråkar, utmanar eller slåss med de andra hundarna och jakten blir därmed inte lidande. Det är en funktionell mentalitet.

Idag ser vi i utställningsringarna hur hundar med självsäkert hög svansföring och utmanande, kaxig attityd premieras. Det är inte särskilt funktionellt utifrån rasstandarden och i en jaktlig miljö och sammanhang skulle dessa hundar inte fungera.

Några fler exempel där exteriör och mentalitet samverkar. Tex så skall enligt rasstandarden Ögonen vara medelstora och mandel-formade, inte utstående eller insjunkna. Ögonränderna skall vara åtliggande så att ingen bindhinna syns. Uttrycket skall vara vänligt och vaket. Färgen skall vara mörkt hasselnötsbruna. Ljusa ögon är inte önskvärt.

Varför då? Jo, för det första så är ögon med ”rätta formen” lätta att kommunicera med och att ”läsa av” i möte för andra hundar. De kan uttrycka och säga en hel del medan runda, ljusa ögon ger intrycket av att aggressivt och dominant stirra. Inte bra – bråk på gång! Alltså inte en estetisk fråga som man skulle kunna tro utan en fråga om funktion!

Åtliggande ögonkanter är en nödvändighet! Tänk dig en hund med hängande ögonkanter som nu på hösten skall söka igenom fälten där gräs och örter har sina fröer just i hundens ögonhöjd. De nedhängande nedre ögonlocken blir ju som små uppsamlings påsar för allt som är löst i markerna. Inte särskilt funktionellt att behöva skölja ur ögonen på hunden under pågående jakt! Det är förövrigt så att betydligt fler hundar än vad man tror kan ha bekymmer med detta. Med huvudet riktat rakt fram så kan ögonkanterna ligga riktigt snyggt mot ögat men när hunden stoppar näsan i backen kan alltihop ”rinna ner”. Kolla på din hund så får du se. Grova och skinniga hundar har naturligtvis mycket bekymmer med detta.

 Att stora, tunga och välpälsade hundar får bekymmer när de skall hålla för att jobba på fältet en hel dag är väl ganska förståeligt. Det är även uppenbart att en hund som får problem med huden efter att ha varit i vatten flera gånger om dan har ett allvarligt hälsoproblem som inte är så funktionellt i det här sammanhanget.

 Att arbeta för att bevara, främja och utveckla funktionaliteten hos rasen kräver mycket. Det är en ambition som sträcker sig mycket längre än att bara få hundarna att vara duktiga och prestera att bära apporter eller att simma efter änder. Detta handlar om de val vi människor i springervärlden gör nu inför framtiden. Nu finns inte längre den naturliga jaktlig miljön som hundarna till vardags kunde mätas och bedömas i. Nu får vi själva ta på oss det ansvaret och lära oss att se och att analysera det vi ser. Och förstås – om man inte längre anser att funktionskraven som en gång fanns på springern är relevanta idag så är ju det i allra högsta grad en fråga för RAS.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s