En berättelse om kärlek och respekt

Tänk så märkligt det är.. En dag är din hund plötsligt gammal och du inser att den dagen nalkas då ni inte längre kommer att vara tillsammans.  Nu är det dags att ha ett överseende med den åldrande hundens alla märkliga egenheter och svagheter som du aldrig trott dig själv om tidigare. Högljudda snarkningar som håller dig vaken på nätterna, det hjälper inte hur mycket du puffar och vänder på snarkaren bredvid dig i sängen, mat fixeringen som leder till hjärtskärande, dödsångest liknande skrik om inte maten kommer fram exakt när och på det sätt som den brukar! För att inte tala om alla små vanor som nu aldrig kan ruckas på det allra minsta. Alltid liten ostbit när mattan skall ha sin smörgås och alltid vara med och smaka på skorpan till kvällsteet. Och ”varför är dörren stängd? Öppna den nu innan jag river huset!” Promenaderna är inte längre så fartfyllda, våghalsiga eller långa medan middagsluren däremot blir desto längre och djupare. Så är det och det finns ingen återvändo.

Men gamla hundar har en gång varit unga och när Amanda, idag 12 år, var ung så var vårt förhållande faktiskt rätt så komplicerat. Hon hade oerhört mycket energi, hon var klipsk, fylld av upptåg och rackartyg. Jag älskade verkligen detta söta lilla energiknippe och hade stora förväntningar men hur sjutton skulle jag hantera all denna energi? Som exempel kan jag berätta att när jag som helt oerfaren i branschen ställde ut henne slutade det oftast med att hon förvandlades till en hal tvål i mina händer och att vi rann ur ringen, utan att kunna bedömas, jag med skammens rodnad på mina kinder. Att jaga joggare och sno grejer från bordet var vardagsrutin! I min frustration var jag ständigt missnöjd, gnällig, arg, gnagde och tjatade medan hon å sin sida var ständigt vild och galen. Ingenting verkade bli rätt! Och det räckte inte med kärlek.

Men en dag kom den – insikten –  och det är den jag vill berätta om för den har kommit att betyda så mycket för mig. Det var inte Amanda som var problemet – det var ju jag! Det var ju jag som inte förstod vad hon sa till mig men nu skulle det bli ändring!

Från den dagen så bestämde jag mig för att i alla lägen först och främst utgå från hundens perspektiv i allt jag gör och säger. Det är mitt ansvar som deras människa att visa den respekten. Jag kan anta hundens perspektiv men min hund kan inta anta mitt! Detta är en insikt som jag ständigt bär med mig i mitt hjärta, väldigt enkelt men också väldigt svårt! Varför gör hunden så här? Hur känner och tänker hunden nu? Vad gör jag för att få hunden att bete sig så här! Hur skall jag ändra mitt beteende för att hunden skall bete sig annorlunda?  

Och med Amanda framför allt: vad var det för klimat som jag skapade kring oss – vi som var de bästa vänner grälade ju ständigt! Det var mycket att tänka igenom men i takt med att jag förändrade mig så förändrades både Amanda och Amandas och min relation. Hundar är generösa och lever i nuet – det har lätt att glömma och förlåta det som varit! Tack och lov – för jag skämdes över bristen på respekt för min hund. 

Så fick jag en harmonisk hund som visste att hon är OK! Och det var viktigt för henne – hon har ju bara mig och jag är hennes värld! Och Amanda fick blomma upp! Hon är en så duktig hund som kan så mycket. Så sent som i våras fick hon vara med som visningshund och imponerade stort på alla genom att visa hur en riktigt snygg jaktinkallning skall gå till! Gammal är äldst, som man säger.

Vi människor och hundar har mycket gemensamt vad gäller våra känsloliv. Man kan ju fundera över hur ett barn till exempel mår som hela tiden blir ovänligt behandlat av ständigt missnöjda föräldrar som gnäller och klagar på att allt barnet gör är fel! Blir barnet mer välartat, lydigt och harmoniskt av detta missnöje? Nä inte, precis så är det! Gäller även hundar!

Men uppfostran då, säger nu vän av ordning?  Uppfostran, ja absolut! Det är inte alls det jag talar om nu. Jag pratar inte heller om problemhundar utan om de ganska välartade vanliga hundar som du och jag träffar på allt som oftast. Jag vill peka på det slentrianmässiga ovänliga gnället och den missnöjda tonen som inte leder någonstans  men som så många tycker är helt naturligt och ett ok sätt att umgås med hundar. Irriterade hundägare som gnäller, skäller för småsaker, tar i hundarna med hårda händer, rycker och sliter i kopplet på sina förvirrade djur! Ovänligheten mal som bakgrundsmusiken i ett varuhus. Hunden lever i en sfär av missnöje, blir allt mer stressad och är ”fel” hela tiden utan möjlighet att få vägledning i positiv riktning. Frågan om uppfostran kräver definitivt sin egen mässa. Men helt kort, hur mycket lyssnar (ditt barn) din hund på dig om du samtidigt utstrålar att (barnet) hunden inte duger egentligen – då kommer du att få uppfostringsproblem!

Självklart? Nja, kanske inte – jag ser tyvärr det här scenariot spelas upp runt omkring mig hela tiden: Jag har till och med bytt plats på en utställning eftersom grannen i tältet bredvid hade ett så tråkigt och respektlöst sätt mot sina hundar som jag bara inte stod ut med. Man får hoppas att det kan förklaras av utställningsstress och att hundarna blir bättre behandlade hemma. Hundar är anpassningsbara och får de inte den kontakt de söker resignerar de till slut. I andra fall så trappas kampen upp, rösten blir bara skarpare, volymen högre och händerna allt hårdare.  Men det kan också gå riktigt illa…Om jag vore hund så skulle jag aldrig vilja ha en ägare som tar ut sin frustration på mig! Då skulle jag nog satsa på att bli en problemhund eller i alla fall skaffa mig helt andra ”intressen”…

 

Jag är glad att jag förstod hur det hela hängde ihop medan Amanda fortfarande var så ung för vi har nu fått många goda och glada år tillsammans.  Det känns bra att kunna tänka tillbaka på detta när den dagen kommer då våra stigar måste skiljas. Nu ligger Amanda här och kikar på mig, blicken är trofast och trygg fast ögonen har blivit skumma. Hörseln är det heller inget vidare ställt med. Men jag förstår ju att hon hör mig eftersom svansen viftar lite när jag böjer mig ner och tyst viskar i hennes öra: Tack, tack för allt du lärt mig och för att jag fick ditt förtroende, min lilla Manda Mandaley, mitt älskade hjärta!

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En berättelse om kärlek och respekt

  1. madeleneryberg skriver:

    Underbart fint skrivet!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s