Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet…

…skrev poeten Stig Johansson. Har ofta tänkt på denna aforism under de senaste åren. För en dag så stod den där alldeles framför mig: stor, mörk och förlamande – den så kallade Väggen. Och jag gick rätt in i den! Fanns alla tecken som tänkas kunde på vart jag var på väg efter några tuffa år.  Andra såg men inte jag. Man kan verkligen fråga sig vad man gör med sitt liv när man skruvar lite till och lite till – tills det inte finns mer att krama fram! Har nu kommit igång igen och ja, jag har lärt mig min läxa! Är så tacksam för att jag haft mina hundar som gett mig sådan glädje och styrka i bedrövelsen och som alltid varit min högsta prioritet!

Att uppdatera sin blogg har dock inte varit högst upp på prioriteringslistan. Men nu skall nya tag tas! Fast tyvärr måste jag nog börja med mer bedrövelse. Känns bra att få berätta även om jag förstår att du kanske tycker jag är lite galen. Får ta det. Gillar du inte att läsa om sorgliga saker så fortsätt inte.

Under loppet av 16 månader har jag nu fått ta farväl av tre av mina hundar. I september för ett och ett halvt år sedan fick Clara, Trollängens Snow Cloud, somna in. Kände på något oförklarligt sätt att allt inte stod rätt till och eftersom hon var grumlig i ögonen så ögonlyste jag henne. Nej, det var inte PRA utan bakre polär katarakt som nog satt ner hennes syn. Men det var något annat också så jag bokade tid hos veterinären. Men innan vi hunnit komma dit vaknade jag en natt av att hon hade fruktansvärt ont i magen. Satte igång hela magsjukeprogrammet men då hon inte blev bättre så var det akut till veterinären och där hon fick stanna. Kanske hade hon satt i sig något hon hittat ute i markerna, vem vet, men det fanns inga tecken på förgiftning. De vita blodkropparna rusade i höjden och de röda bara sjönk. Mängder av prover togs men gav ingen förklaring. Hon öppnades för att se om något organ var inflammerat eller infekterat men det gav inget heller. Oförklarligt. Hon kunde inte äta och svarade inte alls på behandlingen utan blev bara sämre och sämre. Till slut fanns inget mer att göra och hon fick somna in i min famn. En vecka efter att hon var borta kom svar på ett prov som tagits på hennes tarmslemhinna som visade att den var död – tarmslemhinnan var DÖD!

Jag var helt förtvivlad över att mista Clara! Riktigt gamla hundar förlorar man lite varje dag men Clara var bara åtta år och full av liv! Saknar denna galenpanna så det gör ont varje dag men vet att hon finns med mig!

 

Clara

Vid den här tiden för ett år sedan så blev Beata, Goldmoore’s Elisabeth Arden dålig. Rejäla urinvägsinfektioner som följdes av att hon inte längre ville äta. Det visade sig att hon hade njursvikt och fick därför äta specialfoder. Detta gillade hon inte alls och det var med förtvivlan i hjärtat som jag fick truga i henne maten. Plötsligt såg jag att hon blivit så gammal och svag. När infektionerna återkom under hösten förstod jag att vi kommit till vägs ände och att det var dags att ta farväl. Beata var hunden med nio liv men nu fanns det inga kvar. Beata blev tolv och ett halvt år och har en så stor och alldeles speciell plats i mitt hjärta!sommar 2011 085

Nu var det bara Amanda, Rowntree Judge Judy kvar av radarparet Amanda – Beata men med fjorton och ett halvt år på nacken så tog åldern till slut ut sin rätt. Jag tycker trots allt att det är fantastiskt att den lilla tjejen har kunnat springa omkring fram tills nu med sina D/E-höfter!  Det är så fascinerande att se hur den gamla hunden är så lik den åldrande människan. Amanda var min allra första springer och jag har så oerhört mycket att vara henne tacksam för! Det blir så förfärligt tomt utan henne!

Askan efter alla mina hundar skall grävas ner i vitsippslunden här hemma när jag känner mig färdig att släppa taget. Där ligger redan Lovisa och det är en plats där hundarna har lekt och levt rövare genom åren och jag vill ha dem nära mig!

Mycket sorg men det har också kommit in en ljusstråle i flocken.  Det är lilla Siska, Lizziardh’s Aberlour men om mitt lilla Strössel återkommer jag.

Ett hundliv är så kort… alla dessa dagar som kom och gick…

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet…

  1. Yvonne Hagberg skriver:

    Tänker på dig du är en sådan fin person! Kram Yvonne. (Dixi och Jazz hälsar också).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s