Mitt hjärta flödar över…..

Mitt hjärta flödar fullkomligt över av stolthet över mina hundar!! Nu utfärdar jag skrytvarning! I kväll var vi åter upp i lilla skogen för en kort kvällsronda. Jag hade med mig sexpacken (ja, med det menas ”pack” – engelska för flock och så är det de ju sex: Lilleman, Elsa, Clara, Kajsa, Malva och Matilda – inget drickbart alltså.). De äldre damerna brukar få helt egna turer med mattan. Nu var det alltså sexpacken och jag håller alltid hundarna väldigt nära mig när vi är ute den här tiden på året (och dygnet). Och tur var väl det, för cirka 10 meter framför mig ser jag ryggen på en råbock som reser sig ur ett kaprifolbuskage och som nu drar iväg! Lilleman är den som först får vittring, lyfter nosen, skäller till och hoppar iväg, tätt följd av de andra. Själv fipplar jag med att få upp pipan som ju förstås alltid ligger under tröjan i dessa lägen. Upp kommer den i alla fall och jag blåser in med två korta och svisch – hela sexpacken tvärvänder i luften och rusar tillbaka till sin matta!!! Pussgurkor!! Den retningen var verkligen inte att leka med och så när de var hela gänget! Gudomligt bra och beröm i massor!!! Sedan gick vi åt andra hållet, det var bara Clara som tog tre steg tillbaka i bockens riktning och ställde sig och skällde ett par gånger som om hon ville säja: Pass dig, du skall bara veta att vore det inte för att matte så…

Idag har jag förövrigt tränat lite försiktigt med Matilda som blivit alldeles förskräckt över att ställas ut. Hon har ju tidigare varit ett riktigt showfreak men efter Tvååkerutställningarna så är hon som förbytt. Vet inte riktigt vad som skrämt henne mer än att hon fick hårda fotbollar alldeles runt sig när vi var ute för att rasta eftersom barn spelade fotboll på stora planen där folk gick med sina hundar! Nu är det som att börja från början igen och det känns inte så himla kul att åka iväg nästa helg med henne till Gustavsberg när hon inte alls gillar det. Förra helgen var Sussi Wirén och jag i väg på inofficiell utställning, det var Warbergs SK som anordnade den och det var ju alldeles nästgårds. Sussi hade med sig sin lille Axel och jag måste allt säga att hon börjar få till det hela nu!! Själv tänkte jag att det vore bra miljöträning med en lite mindre utställning för Matilda så hon fick också vara med. Måste säga att det är väldigt trevligt med den här typen av utställningar. Alla är glada, gemytliga och avstressade – lite som det var förr även på de större utställningarna. Hur det gick? Matilda tyckte inte att det var kul, men bättre än senast. Tyvär är väl obehaget inte platsbundet utan situationsbundet. Matilda blev i alla fall BIR och BIG2 och Axel blev BIM. Här kommer lite bilder:

Matilda laddar

Fast att ställa upp är inte så kul numera! Men det tycker Axel!

 

 

 

 

 

 

Annonser

Vadå funktionalitet…?

 Va, vad menar du egentligen med funktionalitet? Fick precis frågan via mail från några uppmärksamma och noggranna läsare av bloggen. Alltså, vad menar jag med funktionalitet i mentalitet, exteriör och i hälsa? Eftersom detta är en av mina hjärtefrågor så måste jag naturligtvis genast,allert och med glädje komplettera vad jag skrivit tidigare. Det hjärtat är fyllt av talar munnen… men vill varna för att det är lite mer komplicerat i mina ögon än vad man vid första anblicken kan tro. För många är naturligtvis det jag skriver här gamla självklarheter – så snälla, ha överseende.

För mig handlar det egentligen om rasstandarden och bara om rasstandarden. Jag anser att allt som står i rasstandarden för engelsk springer spaniel handlar om att beskriva en så optimal hund som möjligt utifrån de funktionella krav som en gång ställdes på rasen. Detta vid en tid då springern var en omtyckt och duktig jakthund vid fågel- och småviltsjakt så väl som den var en god kamrat och familjemedlem. Detta finns kvar efter att den reviderats.

Idag har vi ofta svårt att direkt se sammanhangen eftersom vi lever i en helt annan tid och kultur. Detta gäller även om vi eventuellt deltar i någon form av jaktprövning eftersom det är en rätt konstlad och tillrättalagd situation som dessutom innehåller ett prov-eller tävlingsmoment.

Låt oss nu stället tänka oss en miljö och ett sammanhang där springern ofta används i vardagsjakt eller tillsammans med andra hundar vid större jakter i skarpt läge. Då och först då ser man vad funktionaliteten innebär och vad den betyder. Jag skall inte belasta er med att dra upp varenda skrivning i rasstandarden och koppla den till funktionalitetskravet i jaktsituationen (vilket man faktiskt både kan och bör göra) utan tar i stället bara några mycket tydliga exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med mentaliteten i rasstandarden.

Engelsk springer spaniel är vänlig, gladlynt och lättlärd. Blyghet och aggressivitet är absolut inte önskvärt.

Här har du en hund som skall vara med på noterna, ha lätt att lära, samarbeta och vill inget hellre än att få instruktioner av dig att för att veta hur den skall bete sig. En blyg eller aggressiv hund passar inte alls i det här sammanhanget. Den sociala förmågan och lättillgängligheten gör att den smidigt smälter in i gemenskapen med folk och andra hundar. Den varken bråkar, utmanar eller slåss med de andra hundarna och jakten blir därmed inte lidande. Det är en funktionell mentalitet.

Idag ser vi i utställningsringarna hur hundar med självsäkert hög svansföring och utmanande, kaxig attityd premieras. Det är inte särskilt funktionellt utifrån rasstandarden och i en jaktlig miljö och sammanhang skulle dessa hundar inte fungera.

Några fler exempel där exteriör och mentalitet samverkar. Tex så skall enligt rasstandarden Ögonen vara medelstora och mandel-formade, inte utstående eller insjunkna. Ögonränderna skall vara åtliggande så att ingen bindhinna syns. Uttrycket skall vara vänligt och vaket. Färgen skall vara mörkt hasselnötsbruna. Ljusa ögon är inte önskvärt.

Varför då? Jo, för det första så är ögon med ”rätta formen” lätta att kommunicera med och att ”läsa av” i möte för andra hundar. De kan uttrycka och säga en hel del medan runda, ljusa ögon ger intrycket av att aggressivt och dominant stirra. Inte bra – bråk på gång! Alltså inte en estetisk fråga som man skulle kunna tro utan en fråga om funktion!

Åtliggande ögonkanter är en nödvändighet! Tänk dig en hund med hängande ögonkanter som nu på hösten skall söka igenom fälten där gräs och örter har sina fröer just i hundens ögonhöjd. De nedhängande nedre ögonlocken blir ju som små uppsamlings påsar för allt som är löst i markerna. Inte särskilt funktionellt att behöva skölja ur ögonen på hunden under pågående jakt! Det är förövrigt så att betydligt fler hundar än vad man tror kan ha bekymmer med detta. Med huvudet riktat rakt fram så kan ögonkanterna ligga riktigt snyggt mot ögat men när hunden stoppar näsan i backen kan alltihop ”rinna ner”. Kolla på din hund så får du se. Grova och skinniga hundar har naturligtvis mycket bekymmer med detta.

 Att stora, tunga och välpälsade hundar får bekymmer när de skall hålla för att jobba på fältet en hel dag är väl ganska förståeligt. Det är även uppenbart att en hund som får problem med huden efter att ha varit i vatten flera gånger om dan har ett allvarligt hälsoproblem som inte är så funktionellt i det här sammanhanget.

 Att arbeta för att bevara, främja och utveckla funktionaliteten hos rasen kräver mycket. Det är en ambition som sträcker sig mycket längre än att bara få hundarna att vara duktiga och prestera att bära apporter eller att simma efter änder. Detta handlar om de val vi människor i springervärlden gör nu inför framtiden. Nu finns inte längre den naturliga jaktlig miljön som hundarna till vardags kunde mätas och bedömas i. Nu får vi själva ta på oss det ansvaret och lära oss att se och att analysera det vi ser. Och förstås – om man inte längre anser att funktionskraven som en gång fanns på springern är relevanta idag så är ju det i allra högsta grad en fråga för RAS.

RAS i fritt fall…?

 Vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag nu får reda på att Springerklubbens medlems- och uppfödarträffar kring RAS ställts in på grund av FÖR FÅ ANMÄLDA! Själv en av de fem (5!) som anmält mig från södra delen av Sverige – och det var väl ungefär lika många, eller snarare få, i resten av landet! Den här gången kan man inte säga att det är för långt att åka till träffen eftersom träffarna har ”utlokaliserats” på begäran.

RAS är viktigt! Det finns en mängd frågor som behöver diskuteras! Så hallå – vad är detta?

För mer än 5 år sedan var vi drygt 55 personer som samlades på de olika RAS- konferenserna runt om i landet. Ett riktigt bra RAS-dokument med relevanta mål togs fram och förankrades med stor uppslutning! Men vad har hänt efter det? Bryr sig någon överhuvudtaget om RAS idag eller kör man sitt eget race?  Detta behöver vi faktiskt diskutera!

Det känns verkligen inte bra att engagemanget för utvecklingen av RAS är så litet. För utveckling, eller i alla fall förändring sker, vare sig man vill det eller ej. Utvecklingen kan man medvetet styra genom att jobba målmedvetet med ett levande RAS eller så kan man luta sig tillbaka och låta andra krafter styra och ta över.  Och då, då kan man hamna där man minst anar det! Som jag ser det nu är det knappast intentionerna i RAS som idag styr utvecklingen. Idag verkar diskussionerna, i den mån det förekommer några, mer att handla om yta och estetik och mindre om funktionaliteten i mentalitet, exteriör och hälsa! Vet inte om ni håller med mig men detta skulle vi faktiskt behöva diskutera!

Man kan ju fråga sig om våra ESS snart är en utrotningshotad ras. Antalet registrerade hundar har ju de senaste 10 åren sjunkit dramatiskt. Förra året var det bara ca 450 hundar som registrerades när man räknat bort det konstant ökande andelen springrar av working stam. Och så har det ju varit de senaste åren! Att antalet anmälda hundar på tex utställningar minskar beror knappast på höjda anmälningsavgifter eller bensinpriset – det finns helt enkelt färre springrar numera! Den riktigt stora frågan som man behöver analysera är nu: Varför väljer man bort vår ras och – är detta egentligen bra eller dåligt? Själv har jag en alldeles bestämda uppfattning om de bakomliggande orsakerna som jag skall be att få återkomma till vid senare tillfälle. Men frågan behöver diskuteras! 

Nu ligger arbetet med att revidera RAS helt på avelskommittén utan att medlemmarna deltar på det sätt som SKK förväntar sig. Jag tänker på er i kommittén för det här är ett riktigt tufft uppdrag!

 

Sommar igen!

Idag är det sommar igen! Klarblå himmel utan minsta molntuss och små behagliga vindpustar, en bra dag att fylla år på alltså. Detta är min favvotid: från mitten av augusti till mitten av oktober!

Vet inte om det är jag som inte varit uppmärksam men jag har inget minne av att småfåglarna i så stor utsträckning har fixat att driva upp en andra kull så som den här sommaren. Ett par som lyckats bra är ett rödhakepar som bor i klätterhortensian alldeles utanför  min grind. Har väl märkt att det varit fåglar som kommit ut därifrån när man gått förbi men häromdan var där rena kakafonin! När jag kikar in i buskaget ser jag i ögonhöjd ett alldeles fantastiskt bo längst in mot väggen till det lilla uthuset. Mycket välgjort och över kanten sträcker sig fyra eller fem skrikande och gapande fågelungar med vidöppna näbb.

Numera försöker jag smyga ut men det går väl så där när hundarna dånar på! Men nu gäller det alltså att ha järnkoll på hundarna när vi går ut! Överhuvudtaget finns det fortfarande mycket smått ute i makerna och även en snäll men nyfiken hundnos kan göra stor skada! Koppel är aldrig fel!

Sedan gick jag iväg för att plocka lite blommor. Har inte så mycket av den varan inne trädgården utan det mesta odlas i krukor. Alla som har hund förstår varför! Eftersom jag nu kommit igång med kameran så passade jag på att plåta Amanda och Beata som hittat en intressant fläck att gosa i.

Först Amanda och sen Beata.

Och..?

När jag sen kommer in så har Lilleman intagit sin ordinarie spaningsplats på skrivbordet för att kolla efter mattan så som han brukar så fort som mattan går utanför huset. Det är väl så där ok…

Nu skall det damsugas!

Jurassic park

Dagens utmaning blir att försöka infoga bilder i mitt inlägg.

Härom kvällen tog jag en snabb tur med hundarna upp i lilla skogen som ligger alldeles ovanför huset. Det är verkligen en liten skog som avgränsas av fält, fastigheter och småvägar. Det hade börjat att skymma rejät så jag hade blicken fäst på marken för att inte snubbla. Då ser jag detta i dunklet alldeles bredvid mig på stigen…

Hjärtat stannar och jag blir alldeles stel av skräck. Tittar mycket försiktigt upp och förväntar mig att stå öga mot öga med ett forntidsdjur! Men det var inget ondskefullt uråldrigt ödleöga som mötte min blick utan det här…

Livlig fantasi i kombination med dålig syn! Idag har det varit sommarens märkligaste väder, nästan lite urtidsväder faktiskt! Sol, storm, skyfall om vart annat. Har rusat ut med hundarna för att sen rusa in igen! Här kommer några bilder från dagen.

 

Vila för trötta fötter på promenaden i lilla skogen.

The Ladies: Amanda 12 år och Beata 10,5 år

Nu går vi!

Matilda -hm?

Elsa

Kajsa!

Elsa!

Lilleman!

Nu är det sista veckan på semestern och det är som vanligt så att man inte fattar vart alla dessa veckor tagit vägen! Av alla projekt som låg och väntade har väldigt få blivit något av. En sak har jag i alla fall gjort och det är att måla fodren på mina nya fina fönster. Känner mig rätt stolt över detta faktiskt. Ja, alla är ju inte klara förstås. Ett par återstår eftersom det blåser så just nu så att färgen blåser av penseln om man försöker! Ett nytt problem har jag nu som jag brottas med: skall markiserna upp igen eller inte? De nya fönstren är treglasfönster och släpper inte in så mycket av vare sig det ena eller det andra. Pelargonierna kämpar för sina liv inne på fönsterbrädorna. Inte blir det särskilt varmt heller – så jag vet inte! Men det är ju klart på våren… Så här ser det ut just nu i alla fall:

Premiär!

Ja, nu är det dags att börja blogga igen! Ny blogg, nya möjligheter. Kunde förut känna en viss stress för att leverera men det har jag ”växt ifrån”. Skall bli kul när jag väl blivit varm i kläderna och vet vad alla knappar är bra för. Tusen tack för all hjälp Per Johansson, både med bloggen men framför allt för all ovärderlig hjälp med att få igång hemsidan igen när den så när hade drunknat i html-träsket